MOA

Min älskade älskade lilla Moa har fått somna in idag , två veckor före sin 12-årsdag.
Det är så oerhört tungt o smärtsamt nu, och saknaden är enorm och outhärdlig.

Du var min solstråle i livet, glad och busig in i det sista och glimten i ögat som alltid.
Dessvärre så hängde inte kroppen med och du fick svårare och svårare att gå trots att hela hemmets golv var täckt av mattor som dina små tassar kunde få fäste på.
Du hade inte ont utan var delvis förlamad och det blev bara värre.
På slutet fick jag bära dig ut och in för att kissa. På gräset blev det lite lättare att gå liksom på mattorna, men det blev ändå bara några få steg.
Du var så oerhört verbal, talade genast om vad du ville ha eller göra. Många stämmor och toner har kommit från dig till glädje för din omgivning.
På senare år, efter kastreringen, så blev ett av dina stora intressen mat…
Vi brukade ha en liten godisstund på kvällarna och dina favoriter var lakritsbåtar.
Du var äldst av 5 generationer och härhemma finns din dotter Disa snart 10 år, barnbarn Fanny snart 8 år, sen finns ytterligare två generationer till , H-kullen samt J-kullen.
Jag önskar och hoppas att du har nedärvt, åtminstone lite av din oerhörda personlighet till dina efterkommande.
Tack du min allra sötaste lilla posamaj för att vi fått ha dig i 12 hela år. Jag hade önskat att få ha dig hela livet…

Ingen hund har NÅGONSIN betytt lika mycket för mig som du har gjort och jag tror ingen kommer att kunna göra det heller.
Jag skall aldrig glömma dig!
Sov sött min lilla ängel.